Jag kommenterar dagens händelse längre ner på bloggen.. Först lite annat:
 
Här har vi gårdagens middag, hemmagjort potatismos och hemmagjorda köttbullar med rårörda lingon och gräddsås, suuuper gott!
 
 
Här har ni en äcklig närbild på mitt finger som jag skadade när jag gjorde soppa till E. 
 
Här kommer ett dussin bilder på moi. 
 
 
 
 
 
Samma bild med tre olika filter. 
 
 
 
Bildresultat för stockholm
 
 
Fina, fina, fina Stockholm... Det är fruktansvärt tragiskt det som hände idag. Inte bara attentet i sig eller offren som råkade illa ut eller sorgen för deras anhöriga. Utan det faktum att nu är det inte längre säkert här heller, vi har varit/är under attack. I hela mitt 25åriga liv som jag levt i lilla landet lagom Sverige (lagom på gott och ont) så har jag alltid känt mig trygg. Om jag har varit utomlands och gått igenom någon passkontroll så har jag alltid tänkt låt mig bara få passera så jag kan sätta mina fötter på svensk mark, där är allt okej, eller om jag rest och känt mig otrygg på en plats så har jag alltid jämfört med hur rättvist det är i Sverige. Eller när E får höra om alla hemskheter titt som tätt i Turkiet så har jag tänkt att här är man åtminsone trygg. Fram tills då kanske några månader tillbaka. Jag har märkt att jag känner mig otrygg på folktäta platser, tunnelbanan, t-centralen, mall of scandinavia... Efter vad som hänt runt om i Europa så har jag lite väntat på att det ska hända här också men än dock har jag haft någon slags känsla av att här händer bara inte sånt... Tills idag. Även om jag samtidigt känner varför ska vi skonas och varför ska det alltid uppmärksammas på en helt annan nivå när det händer i länder som Sverige, Frankrike och Tyskland osv. Självklart berör det mig extra eftersom detta är platsen som jag växte upp i men varför sympatiserar vi lättare med vissa länder än med andra? Det vi upplevde idag är vardagsmat på platser som t.ex Syrien. Även i Turkiet är det vanligt att det bombas och människor dör, här stoppas traifken och det uppstår en chock som folk sent ska glömma medans i andra länder så rycker man mer på axlarna utan att stanna upp och reflektera. Jag satt ute på balkongen och pratade om alltihop med Frida och då såg jag de små dagisbarnen som alltid är ute och lekar precis här utanför vårt fönster. Jag tittade på de små barnen och en liten pojke såg mot mitt håll medans jag satt och pratade och då kände jag hur tårarna brände bakom ögonlocken när jag märkte att han uppmärksammade mig och jag fundera över om han kunde höra mig. Hur förklarar man något sånt här för små barn? Hur kan de växa upp i en värld med såna fruktansvärda saker som händer? Och det skrämmer mig ännu mer att detta är bara en liten pytte grej om man jämför med så många andra platser runt om i världen. 
Det är med blandade känslor jag funderar kring massa olika saker som dyker upp i min skalle. Jag vet inte vad jag känner... Jag vet bara att idag så konstaterades det som jag gått runt och fruktat, inte ens här, i lilla landet lagom Sverige så går man trygg på gatorna längre... 
 
 
 

Kommentera

Publiceras ej